Det bara är så. Det är något jag har lärt mig att börja acceptera nu. Tror nog jag ska lära mina barn de (när de nu än kommer) redan från början att livet inte alls är rättvist. Jag ska väl iofs inte säga nåt. Är det nåt jag har lärt mig sen jag var liten är att alla inte har samma förutsättningar, o att livet verkligen inte är samma för alla. Visst man ska ju inte ge en mer än en annan men man måste få lära sig det redan från början så att man inte blir chockad när saker händer som inte får hända. Saker som är totalt orättvisa mot många människor. Tänker på alla runtomkring. ~KLAS~
Fick frågan innan från en god vän om inte vi saknar Smålandet nu när vi är "heltidsskåningar" o visst gör vi. Det är helt ofattbart hur man kan sakna. Vi saknar människor (Å in my heart forever) men bara det här med att kunna gå ut i skogen som vi gjorde när vi var hemma. Bara kunna sätta sig i en solstol i en trädgård utan att känna sig utsatt. Att kunna känna sig fri. Det är det jag saknar på riktigt. Människor kan man prata med, skriva till, träffa. Men natur, känslor och "det" det kan vi aldrig få nog av och det är också något man inte kan uppnå på konstgjord väg. Aldrig i livet. Men nu är det bara ett ahlvår kvar i skolan. Eller en termin. Sen ska vi söka jobb o lägenhet. Sälja denna o packa våra saker.
Klart vi kommer sakna alla här nere men som innan nämnt, människor kan man prata med, skriva till o träffa. Egentligen hur ofta man bara vill. Alla är varmt välkomna till mitt (framtida) hus. Och jag hoppas på att vi med är välkomna hit sen när det ger sig.
-Ja jag har lite hemlängtan idag. Eller inte hemlängtan för jag har inget hem där hemma. Mitt hem har jag här med Mister M o våra älsklingar. Men småland är ändå hem. Skogar, sjöar, grusvägar o små röda hus med vita knutar.
Hejs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar